|
Ej tidigare publicerad
PUGH KLIPPER BANDET...
Han bodde på Stora Gatan 51 i Västerås under större delen av sina år i Västerås. Nu möter jag honom inte långt därifrån när han kliver ur turnébussen utanför Konserthuset i hans gamla hemstad. ” Jaså, säger han. Känner du Hasse ? ” Hasse Fredriksson, ljudtekniker från Eskilstuna, som reser med i turnésällskapet hälsar glatt och jag kommenterar det långa hår han fått sen jag såg honom sist. ” Han har en jävligt fin studio i Trosa ” säger Pugh. ” Jag vet ” svarar jag. ” Han är en av de bästa ljudtekniker jag känner till ” tillägger jag. Pugh och hans turnésällskap börjar lasta in utrustning in på scenen varpå de sätter sig och äter i logen. Managern Kotte rusar runt och stöter på personalen. Ja , han kallas så. Kotte Management heter bolaget. ” Se till att vara tillbaka senast halv fyra med Tobbe ” säger Kotte till mig Jag lovar och jag säger att jag förstår hur viktig tidpunkten är. Pugh heter Torbjörn och kallas odramatiskt helt enkelt Tobbe av alla som känner honom. Han svarar Tobbe på sitt mobilsvar. Tobbe , kort och gott. Pugh är verkligen artistnamnet och Tobbe är verkligen artist. Han är ju fantastisk på scenen, han är en underbar sångare, musiker och kompositör. Samt att han bakom scenen, i verkligheten är en sådan lugn och sympatisk person där stressen inte verkar fästa trots manager och turnéledares tempo. Vi sätter oss i min Renault Scenic för att åka i väg till Studio Hog Farm som ska invigas av personen som har den mentala copyrighten på namnet. ” Jag har en likadan Renault.. fast med skinnklädsel ” säger Tobbe. Det är fredagseftermiddag och det är mycket trafik i Västerås. Jag kör förbi centralstationen och pekar upp till höger bland träden ” Ska du bo på Hotell Hackspett? ” frågar jag skämtsamt. ” Vadå, ligger det ett hotell i Wasaparken ? ” frågar Tobbe Jag förklarar vad det är för slags hotell, lovar att visa sen eftersom vi nu redan hunnit svänga vänster och är nere vid östra hamnen där jag tar höger ut på Sjöhagsvägen och kör väster ut förbi småbåtshamnen, ICA-skolan och industriområdet. Tobbe pratar i mobilen med sina släktingar i stan om att de kan komma till soundcheck om de vill. Jag tänker på att mannen som sitter bredvid mig skapat en sådan stor mängd sånger som jag hört under årens lopp. Bolla och Rulla, Dinga Linga Lena, Små lätta moln samt självklart Hog Farm bara för att nämna några klassiker man minns. Egentligen har jag aldrig varit något stort fan, även om jag köpt ett antal skivor. Med stor respekt känner jag också till hans stora påverkan på svensk rockmusik rent språkligt eftersom han i stort sett anses vara den första som sjöng på svenska i slutet på sextiotalet. Sångerna Vandrar i ett regn och Nattmara har jag personliga relationer till, eller snarare minnen från 1975 och 1978. Jag kan nästa känna höstkylan och regnat när jag och min dåvarande flickvän Ann vandrade i regnet och jag kan känna ett sting av hemlängtan när min svenska kompis Maggie i Las Vegas spelade upp den enda svenska låt hon hade på kassett. Så det är många minnen förknippade med Tobbe, eller Pugh som den stora allmänheten känner honom. ” Här nere har jag jobbat och slitit ” säger Tobbe när vi passerar djuphamnen. ” Jo, jag minns att man läste om dig att du var hamnarbetare från Västerås ” svarade jag. Han stannar dock inte kvar länge vid sina jobbminnen utan övergår till att berätta om hur det vara att repa med ett band på sextiotalet. De hade aldrig någon fast replokal, utan lånade in sig i diverse skollokaler. Det ringer igen i Tobbes mobil. Jag låter tankarna gå parallellt med alla de minnen jag har av personen som sitter bredvid mig. En svartvit TV-bild där Pugh spelar på Oppopoppa på Skansen och där han plötsligt tar av sig sin snusnäsduk som han har på huvudet och visar sig vara helt rakad på huvudet. Tobbe har pratat klart och jag berättar om min minnesbild. Tobbe skrattar och berättar att det var han och hans brorsa som hade slagit vad om vem som vågade raka av sig håret. Tobbe vann. Vi har hunnit fram till rondellen vid Hacksta och svänger inpå Saltängsvägen. Snart är vi framme vid musikhuset och studion som Tobbe ska inviga. Mina parallella tankar går tillbaka till 70 – talet när jag dels ser Pugh live några gånger i Eskilstuna Parken Zoo samt när jag läser Ulf Lundells Jack. I boken beskriver Lundell genom sitt alter-ego Jack hur han blir enormt lycklig när han får ett svar från det stora skivbolaget att den stora popartisten gärna vill spela in en av hans låtar. I verkligheten var det En gång tog jag tåget bort som Pugh gav ut på singel 1972. Trettioett år senare är vi framme vid studion i Västerås som ska invigas och officiellt få namnet Studio Hog Farm. Ett antal musikentusiaster samt media har samlats i huset och Tobbe hälsar glatt runt samt går omkring och tittar i replokalerna. Personalen från TV 4 känner sig lite stressade och vill få igång invigningen. Jag inbjuder alla till dörren till studion där vi satt upp ett magnetband som Tobbe klipper av och samtidigt deklarerar studions officiella namn. Därefter går alla in i studion och dricker den festliga varianten av Pommac serverad från stora champagneliknande flaskor. Tobbe övergår till att bli Pugh och skriver på ett diplom där han godkänner att studion har namnet Hog Farm. Samtidigt snackar han lyckligt om att möjligheterna som finns numera för unga musikentusiaster, hur det var förr samt att han känner att han är lycklig för att hans ande ska finnas i denna studio.
En av medlemmarna i gruppen Pre-Pangea överlämnar en egenproducerad CD, alla ska fotograferas ihop med huvudpersonen och allt är mycket trevligt. När man har trevlig går ju som bekant tiden mycket fort. Jag börjar dra lite i Tobbe och påminner att vi lovat turneledare Kotte att vara tillbaka klockan halv fyra. Tobbe pratar dock vidare utan stress. Slutligen kommer vi iväg i bilen och fem över halv fyra stannar jag utanför sceningången till konserthuset. Tobbe har dock inte någon brådska utan vill prata vidare om detta med ungdomars musikintresse, möjligheter att genomföra någon slags workshop. ” Jag brukar komma ensam med en gitarr och spela mina egna låtar, som är lite knepiga ibland i harmonierna – visar hur jag tänkt ” Vi har hur trevlig som helst i framsätet på min Renault Scenic. Jag tänker dock på Kotte och att det nu är tio minuter sen jag lovade att Tobbe skulle komma åter. Så jag tjatar lite på en av Sveriges stora rockartister att han måste gå in och soundchecka nu. Utan brådska kliver Tobbe ur bilen och tackar för ett trevligt arrangemang. Jag svarar att det självklart är vi som ska tacka ” Vi ses ” säger Tobbe. Visst, säger jag. Nästa gång jag ser Tobbe, Pugh eller Torbjörn, vad vi nu ska kalla honom är det inte livs levande utan på ett frimärke. Valören är 5.50 Frimärke ! Det är stort. Kanske större än mängder av utgivna singlar och album.
Hasse Lindell
ÅTER TILL ARKIV : HÄR |
