Kåseriet ej tidigare publicerat

MAGEN

Längtan efter volym
Till glädje och problem för många.
För mig har sällan insidan av min mage gett mig bekymmer.
Den har fungerat utmärkt och skött sitt jobb med att bearbeta det livsmedel som oftast har varit i njutning när den passerat tungan, svaljet och strupen.
Utsidan av min mage har gett mig dock gett mig bekymmer under årens lopp.
Under mina tonår var den obefintlig och gick inåt från den tänka kroppsformen. Jag skämdes över min allt för slanka, för att inte säga utmärglade kropp.
Jag tillät mig exempelvis inte att ligga på rygg med bar överkropp när jag solade på stranden. Eftersom muskler och fettbildning till synes saknades runt mage och midja så kände jag mig som om jag var i klass med en fånge från ett koncentrationsläger gällande kroppsform när mina revben stack ut. Jag hade snabbt uppnått 176 cm i längd men endast 55 kilo i vikt när jag slutade grundskolan 1975.
Jag önskade mig verkligen en mer kraftfull kropp så jag åt kraftfull mat samt att jag gjorde sit-ups för att få bra magmuskler.
Jag åt rejäla mängder och jag önskade verkligen att gå upp i vikt.
Sakta, sakta adderades något kilo. När jag slutade gymnasiet 1978 hade jag nog gått upp fem kilo. Jag vägde alltså omkring sextio kilo.
Hösten 1978 åkte jag till USA och hoppades verkligen få med mig många kilo som en passande souvenir. Många av mina vänner som varit i USA en tid hade gått upp kraftigt.
Även jag hoppades att min allt för tunna kropp skulle få lite pondus.
När jag kom hem lagom för att börja äta julmat hade jag lyckats samla på mig ett par kilo till. Efter julen 1978 ytterligare något kilo. Men jag var fortfarande allt för smal.
Sommaren 1981 när jag var 21 år så hände det äntligen något.
Jag tror att de var två saker som påverkade förloppet.
Dels så hade jag slutat mitt årslånga vikariat som gymnastiklärare och dels hade jag blivit sambo med en kvinna som lagade mycket god och kraftfull mat. Ofta med gräddsåser.
På någon månad hade jag gått upp tio kilo och dessutom fått en liten kulmage.
Folk undrade vad som hänt ?
Folk varnade för min kulmage och sade att den kan bli svår att bli av med.
Själv brydde jag mig inte om varningarna utan var mest nöjd med min viktökning.
När det gällde min kulmage så var jag lite stolt. Även jag kunde få lite hull runt midjan.
Jag mådde mycket bra och jag kunde ligga på rygg och sola sommaren 1982.

Förbränning
Åren gick.
Jag själv hade inte direkt några problem med mitt midjemått eller min så kallade kalaskula. Men min omgivning retades, oroade sig och kom med goda råd.
1984 försökte jag göra något åt magen. Jag körde med en metod jag hört om från min gamla vän Forsheden som gick ut på att äta minimalt med kolhydrater.
Atkins hette metoden och forskaren bakom denna.
Samma metod har år 2003 blivit flera metoder utformade av olika gurus inom vetenskapen för näringslära och anses av många vara välfungerande.
Glykemiskt Index, Veckans G I - rätt och liknande publiceras det en hel del om nuförtiden. Till och med på företagshälsovården fick jag rådet att lära mig mer om detta som redan 1984 fungerade för mig.
Dock i kombinaton med en hel del motion, vilket jag tvärtemot vad de flesta tror regelbundet ägnade mig åt. Främst två timmar badminton i veckan med mina jobbarkompisar. Ett tiotal kilo försvann och jag vägde strax över sjuttio kilo.Men vardag och fest under vintern 1985, 1986,1987,1988 osv återställde min kropp till en mer sälliknande form.
Min självbild har dock aldrig varit spolformad. Jag har alltid känt mig smal, trots att spegeln visat en annan bild.
Jag har egentligen aldrig varit bekymrad eftersom jag aldrig mått dåligt av min övervikt. De enda problem som varit har handlat om byxor som har svårt att fästa på höfterna och skjortor som fått fel passform.
Min omvärld har nog haft långt större problem med min mage och midjemått.
De enda positiva omdömen jag fått var när jag jobbade med samhällsinformation för några grupper med vietnameser. De såg min mage som en statusymbol och flera av männen talade om att de åt och åt för att de önskade sig en mage.
Kanske lever jag i fel land och fel kultur.
Man ska inte vara tjock och det finns ont om passande storlekar.
" Motionera mer ! - Ät mindre ! " får man ständigt höra av de smala och de med normalvikt.
Lätt för dem att påstå.
De kunde lika gärna säga: " Försök bli lite längre än dina futtiga 176 cm över jordytan "
Sanningen är att jag faktiskt äter en hel del saker saker med måtta.
Sällan godis och chips, sällan kaffebröd men väldigt ofta nyttig mat.
Jag håller igång en hel del periodvis och sitter sällan still på en kontorstol.
Om jag ätit godis och inte rört på mig skulle jag väl väga 150 kilo.
Men jag skulle ha samma höjd över havet.

Den bästa metoden för viktminskning har visat sig vara när jag ett par gånger de senaste åren varit någon form av personlig kris. Jag ska inte gå in mer på det här. De som känner mig vet när.
Hur som helst har kilon rasat av mig.
Folk i omgivningen har gett positiv respons och sagt att jag sett så enormt fräsch ut. I mitt inre har jag då mått som sämst.
En paradox med tanke på tjatet från folk när jag är i mitt normaltillstånd.

För några år sedan visade det sig att jag hade högt blodtryck.
" Gå ner tio kilo " var ordern från min danske doktor.
Vidare så diskuterade vi kost och motionsvanor.
Jag var fullständigt ärlig, som man är mot sin doktor och berättade hur jag levde, motionerade, åt och drack.
Hur jag drack öl ,vin och annat i hyfsade mängder, åt gott och levde rätt stressigt.
Stressa mindre, ät mindre fett samt byt ut en av dryckerna !
Gissa vilken ?
Svaret som förvånar de flesta var: Mineralvatten
Men det helt logiskt. Mineralvatten innehåller mängder med salt, vilket som bekant är blodtryckhöjande.

Paradox
Jag gick ner 10 kilo.
I kombination med att jag inte riktigt kände mig bra gällande såväl arbete som familj gick jag ner ytterligare sju kilo. Doktorn och hans sköterska jublade och gratulerade när det gällde de fysiska resultaten. Jag hade inte sagt något om de psykiska delarna…
Åttitre kilo tung tyckte min omgivning att jag var lätt och gav komplimanger.
Själv kände jag mig lätt, men önskade mig samtidigt att få vara i denna fysiska form , men utan mörka moln i mitt sinne.
Smal, lätt och fräsch, men med ett tungt sinne, paradoxalt nog.

Ökning ?
Ett par år har gått och den 31 juli år 2003 vägde jag 96 kilo igen.
Magen dominerade mitt utseende.
Ingen sa något. De hade väl vant sig med mitt utseende
Själv blev jag ärligt talat mycket trött på min mage och min kropp som ständigt strävade efter denna utökning av luftrummet samt belastning på jordskorpan.
Ja, egentligen var det ju min livsstil där mat och dryck har en av de mest centrala rollerna som format kroppen.
Råd, rön och forskning visar ju på flera teorier där även stresshormoner har sin roll.
Jag känner sällan stress i någon smärtsam form som många människor gör i form av minnesförluster, huvudvärk,magsår eller utbrändhet. Kanske ackumulerar sig stressen i min fettvävnad istället ?
Maten kemi är också nya teorier. Eller nygamla kanske med tanke på hur min vikt rasade 1984 med hjälp av minskad mängd kolhydrater.
Under sommarens sista veckor och en bit in på hösten började jag äta enligt Montignacmetoden samt ägnade några timmar varje vecka åt motion.
Kilona rasade. Vågen visade strax över 91 kilo.
Men magen fanns kvar.
Tyvärr.
Nu var jag inget annat än förbannad på min kroppskonstruktion.
Men min energi gick istället åt till allt annat i mitt liv.
Familjen och i synnerhet min son.
Mitt jobb med fokusering på olika delar som ökad verksamhet, balans i ekonomin samt personalfrågor med allt vad det innebär.
Höstens helger, konferenser samt jul och nyår och allt runtomkring med mat och dryck
har återställt min kroppsvolym till noll komma ett ton.
Magen är som den varit i snart 23 år. Omfångsrik men väl fungerande inombords för att
ge näring min 100 kilo tunga kropp.
Ska man skratta eller gråta ?
Med en mindre välfungerande mage kanske min yttre magvolym vore mindre.
Kanske inte.
Jag får kämpa vidare för att motverka min ursprungliga önskan.
Den önskningen och målsättningen har jag ju fått uppnått med råge.
Nu är ju min önskning en platt mage och höfter att fästa byxorna på.
På köpet lite mindre belastning på jordskorpan …och kroppen.

Västerås 31 / 12 - 2003

Hasse Lindell

lindell@rockfile.se

ÅTER TILL ARKIV : HÄR