Kåseri publicerat i tidningen Smejournalen,Eskilstuna i januari 2003

Värre än kändis ?

Jag är inte, och vill inte bli någon kändis.
Lokalt i Eskilstuna har jag hamnat i en värre situation än att vara kändis.
Många verkar känna mig - men jag känner inte er, eller känner igen er alla
som hejar glatt, eller i värsta fall bara tittar på mig och kanske väntar på en hälsning från mig.

Förklaringen är enkel. Under mer än tjugo år har jag i olika roller mött massor med folk. När jag jobbat inom skolan som musiklärare hade jag självklart massor av er som elever.

När jag jobbat på Studiefrämjandet har jag haft tusentals av er alla inne på mitt kontor när ni startat musikgrupper, mediagrupper, teaterprojekt.

Jo det är sant. Tusentals människor inne på mitt kontor. Hur är det möjligt ?
Det var ett hundratal grupper och projekt i gång varje år. Dessa representerades vid starter och utvärderingar av allt mellan en till tio personer. Oftast tre till fyra personer. Några hundra människor varje år i tjugo års tid. Räkna själva.
Sen har jag åkt runt och informerat på skolor och fritidsgårdar, haft kurser för enorma mängder med " musikfolk " , föreläst på diverse ställen som Rotary och Mälardalens Högskola.

Många känner igen mig sen dess. Dessvärre känner jag inte igen alla, vilket självklart kan verka förvirrande eftersom man varit så nära under allt mellan en halvtimma till flera timmar där vi pratat , diskuterat och haft det trevligt.
Sen känner jag inte igen er ! Så oförskämt, kanske någon tycker.
Så förargligt , skulle jag vilja säga.

Fast värst är mitt uppdrag som programledare för F-rocken under många år.
Självklart känner många i publiken igen mig, men förväntar sig nog inte att jag ska känna igen dem. Men det är värre med F-rockbanden.
Lite matematik igen. Varje år har mängden deltagande band varit 16 - 24 stycken.
I varje band är det mellan fyra till ….hur mänga som helst. Oftast omkring åtta - tolv stycken. F- rockband brukar ju fungera som bäst med den personalstyrkan.
Varje år har det alltså varit någonstans i storleksordningen 100 - 200 personer på scen och spelat. Jag och mina kollegor har först mött dem på informationsmöten och sedan vid varje F-rockkväll som bandet deltagit.
Vid nio fall av tio är de flesta maskerade så att jag ibland inte känner igen ens de som jag känner ( ? )
Jag brukar ju inte vara maskerad samt att jag som sagt möter alla öga mot öga bakom scenen när de ska in och spela. Så självklart känner 99,9 % igen mig när vi möts på gågatan eller på någon pub. Men jag har det lite svårare med identifieringen. Det är förargligt. Försök förstå och förlåt mig sedan…..
Men fortsätt gärna att säga hej och prata, det är alltid trevligt.

HASSE LINDELL

Åter till kåserisamlingen