Kåseri publicerat i tidningen Smejournalen,Eskilstuna i februari  2005

Jag, en amatörsopgubbe

Några gånger per vecka ger jag mig in på renhållning och återvinningens område. Jag gör det helt ideellt men jag är inte med i någon förening.

 Jag pendlar i min uppfattning om det är en sysselsättning som är nyttig och samtidigt lite meditativ, då jag i stort sett alltid arbetar ensam med detta och får tid att tänka. Eller är det ett rent slavjobb som är en ofantlig slöseri med mitt liv och min tid. Det blir ju omkring 2,5 arbetsveckor per år totalt. Det blir också omkring 20 mils bilresa per år  om man tar de fyra kilometer man reser per vecka, tur och retur , till återvinningsstationen.

Sen blir det en liten promenad varje gång mellan olika platser att lägga  ljus eller färgat glas, mjukplast, hårdplast, batterier, metall, glödlampor,  kartong samt vanligt papper.

 När jag var liten minns jag endast två sorters återvinning. Man pantade flaskor och någon gång per månad var det en så kallad pappersinsamling. Sen slängde man allt annat i soptunnan.

Samtidigt så bedrevs kampanjen Håll Sverige Rent, vilket var mycket bra, men också innebar att allt skräp som fanns i hela Sverige hamnade osorterat på soptippen.

På den tiden var det också ett nöje att åka till tippen.

Man körde upp på ett berg av sopor som säkert var femton meter högt och kunde sen slänga ut allt man hade i bilen lite här och var. Nöjet var dock att studera vad andra hade slängt ut. En och annan pryl kunde man också få med sig hem, trots att det var förbjudet.

När jag ibland ser sopberget på tippen vid Lilla Nyby utanför Eskilstuna känner jag dock lite sorg.

Sedan 1988 ligger en massa kära ägodelar som jag slängde i samband med en flytt begravda i sopmassorna. Om jag fick tillstånd vore det intressant med en slag arkeologisk utgrävning. Mina samlingar med Kalle Anka tidningar och MAD tidningar har väl dock förmultnat.

 Det värsta som hänt  mig, eller snarare det mest dråpliga när det gäller sophantering hände mig sommaren 2002. Vi hade flyttat till ett nytt hus i Västerås och bytt ut badkaret. När jag körde iväg det gamla badkaret till Återvinningstationen på Bäckby i min bil så lyckades karet komma på glid i en uppförsbacke, slog till bagageluckan inifrån så att den öppnade sig varpå hela badkaret åkte ut på vägen.

Jag stannade bilen och kunde lättad konstatera att inget annat fordon finns i närheten. Det hade ju kunnat bli en katastrof. Kollision med badkar !

Sen var frågan vad jag skulle göra ?

Det kändes lockade att bara köra iväg och låtsas som om badkaret försvunnit spårlöst på vägen. Men det kändes som ett ansvarslöst alternativ.

Jag gick ut och uppbringade så stora krafter jag kunde och släpade in badkaret i bilen igen för vidare befordran till soptippen. Vid ilastningen hemma hade vi varit tre personer men som bekant får man oanade krafter vid krissituationer. Om man nu kan kalla ett badkar som ramlat ur en bil på allmän väg för krissituation ?

 På tal om förening för amatörsopgubbar. Kanske borde det finnas en sådan för oss alla som hanterar sopor på vår fritid ? Inte för att klaga, men kanske för att känna någon gemenskap.Kanske ordna gemensamma utbildningar, träffar eller till och med ett årligt  Sop-konvent eller studiebesök på intressanta soptippar inom eller utom Sverige. Jag har hört talas om en miljögrupp som besökte soptippen i Sankt Petersburg. Oerhört intressant.

HASSE LINDELL

Åter till kåserisamlingen